Intressanta inlägg om Spenglers förmodade "postmodernism" och om den linjära evolutionära historieuppfattningen samt om subjektiva sanningar och inga sanningar alls.
http://debatthuset.com/forums/showthread.php?p=485278#post485278
//
lördag 4 december 2010
Hur ska vi organisera famlijen i framtiden?
Hur ska resurser skapas för framtida välfärd samtidigt som dagens yrkesarbetare jäktar/stressar igenom livet (35-50) och missar livets goda på vägen till och från arbete och dagis?
1. Fler än familjen ska kunna dela på kostnaderna. Om poliamori är svaret vet jag ej, men den traditionella familjen fungerar inte som en effektiv ekonomisk enhet i dagens samhälle. Livet har blivit enklare i vissa avseenden och mer komplicerad i andra. De flesta ser inte familjeförsörjningen och den ekonomiska överlevnaden som sin främsta uppgift samtidigt som människor odlar olika intressen och vill gå sina egna vägar. Det finns för mycket fasta kostnader och för mycket ansvar/sysslor/jobb som hamnar på den enskilde familjemedlemmens axlar. Jobbet och ansvaret försvinner inte om man går sin egen väg eller startar livet med någon annan eller någon annanstans. Vi måste fråga oss hur vi borde organiserara våra liv och vilken organisation som passar? Ekonomi (en god sådan) handlar i mångt och mycket om en god organisation. "Familjen" eller snarare tvåsamheten var en sociokulturell lösning på ett soico-ekonomiskt problem. Frågan är om vi inte behöver nya lösningar på problemet och om allt den kulturella laddning som lagts i äktenskapet eller alla former av tvåsamhet är så hälsosamt. Ett sätt att dela på jobben, kan vara att ge förvärvarbetande kvinnordela möjligheten att dela på en man. Vi är för mycket fast i gamla judisk-kristna moralföreställningar.
2. Vissa är duktiga på att producera och andra på att konsumera. Samhället eller företagen borde anställa en del som konsumenter, och då borde man heta någonting som visar att jag är en del av värdeskapandet. Att ge bort gratisexemplar hör ju till vardagen när det gäller böcker och tidnignar. Varför ska man hindra folk från att ägna tid åt det de tycker om, nämligen att konsumera? Är det inte tanken med paradiset och den socialistiska utopin att allt skulle vara gratis. Det ska tilläggas att man måste spendera en massa tid på att köa i värme och kyla eller pengar på att konsumera en viss produkt elelr tjänst.
Vem vill betala för den tid för att jag som läsare ska läsa färdigt en bok, tittar på en match eller lyssnar på en konsert? Min tid som publik är inte gratis och varför ska jag dessutom bränna en massa pengar och tid för att komma åt något som ska kosta mig? Vi måste omvärdera vad vi menar med produktion och konsumtion. Dessutom kan jag som aktiv konsument fungera som en bra ambassadör för producenten. Alltså borde jag till att börja med inte behöva betala. Jag ska t o m få betald. Speciellt om jag rör mig och lever ute i det lokala samhället. Det kan man inte säga om affirshnamnet på plakat och TV-skärmen.
1. Fler än familjen ska kunna dela på kostnaderna. Om poliamori är svaret vet jag ej, men den traditionella familjen fungerar inte som en effektiv ekonomisk enhet i dagens samhälle. Livet har blivit enklare i vissa avseenden och mer komplicerad i andra. De flesta ser inte familjeförsörjningen och den ekonomiska överlevnaden som sin främsta uppgift samtidigt som människor odlar olika intressen och vill gå sina egna vägar. Det finns för mycket fasta kostnader och för mycket ansvar/sysslor/jobb som hamnar på den enskilde familjemedlemmens axlar. Jobbet och ansvaret försvinner inte om man går sin egen väg eller startar livet med någon annan eller någon annanstans. Vi måste fråga oss hur vi borde organiserara våra liv och vilken organisation som passar? Ekonomi (en god sådan) handlar i mångt och mycket om en god organisation. "Familjen" eller snarare tvåsamheten var en sociokulturell lösning på ett soico-ekonomiskt problem. Frågan är om vi inte behöver nya lösningar på problemet och om allt den kulturella laddning som lagts i äktenskapet eller alla former av tvåsamhet är så hälsosamt. Ett sätt att dela på jobben, kan vara att ge förvärvarbetande kvinnordela möjligheten att dela på en man. Vi är för mycket fast i gamla judisk-kristna moralföreställningar.
2. Vissa är duktiga på att producera och andra på att konsumera. Samhället eller företagen borde anställa en del som konsumenter, och då borde man heta någonting som visar att jag är en del av värdeskapandet. Att ge bort gratisexemplar hör ju till vardagen när det gäller böcker och tidnignar. Varför ska man hindra folk från att ägna tid åt det de tycker om, nämligen att konsumera? Är det inte tanken med paradiset och den socialistiska utopin att allt skulle vara gratis. Det ska tilläggas att man måste spendera en massa tid på att köa i värme och kyla eller pengar på att konsumera en viss produkt elelr tjänst.
Vem vill betala för den tid för att jag som läsare ska läsa färdigt en bok, tittar på en match eller lyssnar på en konsert? Min tid som publik är inte gratis och varför ska jag dessutom bränna en massa pengar och tid för att komma åt något som ska kosta mig? Vi måste omvärdera vad vi menar med produktion och konsumtion. Dessutom kan jag som aktiv konsument fungera som en bra ambassadör för producenten. Alltså borde jag till att börja med inte behöva betala. Jag ska t o m få betald. Speciellt om jag rör mig och lever ute i det lokala samhället. Det kan man inte säga om affirshnamnet på plakat och TV-skärmen.
lördag 27 november 2010
Watch man, något för antitrist i tidsåldern?
Såg Iron man för femti-elfte gången. Ack så tråkiga och förutsägbara de judisk-amerikanska seriehjältarna är. Borde klä min antitrist i en tidsdräkt. Göra den till en watch man. Med ordets makt och göra honom till en herre över tiden. Tiden är den naturkraft vars lagar och natur vi inte kommit under fund med och det är därför vi känner oss vilsna eller inte riktigt hemma. De få tillfällen det känns måste bero på att vår felaktiga klocka råkar visa rätt. Kanske kan man komma tiden på spåret genom att registrera exakt när den vanliga klockan eller kalendern visar rätt.
Watch the watch. Får sikta in mig på att göra en exklusiv klocka. Men vad ska watch mannen ha på sig? Något svart? En annan kanal visar Coco innan hon blev channel. Coco hörde till dem som förstod sin tid, t o m skapande den eller gjorde tiden till sin. Hon sökte efter det perfekta svarta plagget. Om en iransk svart chador, rock eller slängkappa kan vara en tidsvisare, so let it be it. En klädsel måste ha något viktigare - ja sexigare än den kropp den vill täcka.
Watch the watch. Får sikta in mig på att göra en exklusiv klocka. Men vad ska watch mannen ha på sig? Något svart? En annan kanal visar Coco innan hon blev channel. Coco hörde till dem som förstod sin tid, t o m skapande den eller gjorde tiden till sin. Hon sökte efter det perfekta svarta plagget. Om en iransk svart chador, rock eller slängkappa kan vara en tidsvisare, so let it be it. En klädsel måste ha något viktigare - ja sexigare än den kropp den vill täcka.
Först var ordet - men hur kul är det att hitta dem?
Tidsåldern och klockan i all ära, men först var ordet. Ord skapar sammanhang, rain och reign, t ex. Ordets lagar ska följas. Ord har makt. Ord kan man ha roligt med och roligt åt. Ord har så många betydelser. Ord skapar språk och språk skapar gemenskap (kultur). Och kultur är bra om den är kul. Ord ska vara kul.
På Länsförsäkringars reklam stod det något i stil med: Livet är en chanstagning. Det kan vi försäkra. Tycker jag är en kul formulering, just därför att den är mångbottnad och ironisk. Det är då den träffar rätt och blir konst.
Tiden har mycket att lära av ordet. I många avseenden. Man måste kunna vrida och vända på tiden som man kan göra med ordet. Först var ordet. Är ord kul. Ja, jävligt kul. Det handlar om att hitta orden. Sätta namn på tiden. Hoppas få hjälp av orden. Att ordet får bestämma över allt det andra. Ord vill ordna sig. Det är vårt jobb att tjäna dem och hjälpa dem ordna sig. Det är ordet som vi borde tjäna. Om vi vill nå fram. Om kommunikationen är målet. Med oss själva såväl som med andra.
I någon bok som jag läste om behovet av en revolution (just den boken var på persiska och handlade om behovet av en islamisk revolution) hade två bärande kritik mot samtiden. Den första kritiken gick ut på att de "politiska slogans" hade tagit slut. Kapitalism, nationalism, fascism, kommunism, socialism eller existensialism och andra ismer hade förlorat i attrakktionskraft. Det behövdes nya slogans m a o. Sedan spelar det kanske på kort sikft inte så stor roll vad som döljer sig bakom. Ett kraftfullt slagord i sig bär på kraft. Det gäller att hitta orden och sätta dem i rätt sammanhang och tid. Timing is everything. Den andra kritiken gick ut på att publiken, i det här fallet den västerländska eller den moderna människan, hade förlorat i intellektuell kapacitet. Det var liksom fel på mottagaren och därför var det viktig att formulera slogans för en ny publik, den här gången den iranska och sedan den muslimska runtom i den islamiska världen. Hur det sedan gick eller inte gick ska jag inte gå in på, men klart är att alla tolkar saker och ting efter sin egen perceptiva förmåga. Man förstår saker olika, förstår dem delvis eller helt enkelt felaktigt. Sammanhanget, tiden, var och är väsentlig. Men nu ville man leva i en åtid, återskapa en dåtid, som var allt annat än en glanstid. Vad som för shia-muslimerna är en tid av förtryck och elände räknas för sunni-muslimer som en glansperiod. Inte ens tiden vid Mohammed kan sägas vara någon ideal period. Muslimen inbillar sig att dåtidens muslimer var exemplariska elever. Men det var endast mycket få som förstod vad det handlade om. Så den "islamiska revolution" som pampletten såg som lösningen låter vänta på sig. Däremot ligger det mycket i analysen.
Kan ord skapa kombi-nationer?
Ord och tid kan skapa explosiva kombinationer. Det är kanske kombi-nationer som vi behöver. En tillvaro där en del fattar och det delvis och en del inte fattar och en del missuppfattar och en del vantolkar eller feltolkar, kan knappast kallas för ett idealsamhälle. Det är en samling subkulturer och det har vi haft nog av. Mer än nog av. Men människor är som de är. Olika. Det handlar om att klassificera folken och kombinera dem på ett vettigt sätt. Sättas på plats. Allting ska vara på sin plats. Eller sin tid. Folk vill leva i olika tider. Och man ska inte ödsla energi på att få dem att vilja en annan tid.
Man får väl lära av marknadsföringen, segmentera marknaden, välja målgrupper och rikta olika slogans till olika målgrupper. Är människor så enfaldiga att de vill något annat än vad som är bäst för dem så får de finna sig i att bli behandlade som en del av ett marknadssegment och differentierad strategi. Olika slogans för olika publiker men under ett och samma varumärke. Men få blir det som Toyota, kyrkan osv, olika lösningar för olika smaker. Ordets makt ska man inte underskatta, blott ett ord kan samla alla. Det är väl det som är vitsen. Ordet är större.
På Länsförsäkringars reklam stod det något i stil med: Livet är en chanstagning. Det kan vi försäkra. Tycker jag är en kul formulering, just därför att den är mångbottnad och ironisk. Det är då den träffar rätt och blir konst.
Tiden har mycket att lära av ordet. I många avseenden. Man måste kunna vrida och vända på tiden som man kan göra med ordet. Först var ordet. Är ord kul. Ja, jävligt kul. Det handlar om att hitta orden. Sätta namn på tiden. Hoppas få hjälp av orden. Att ordet får bestämma över allt det andra. Ord vill ordna sig. Det är vårt jobb att tjäna dem och hjälpa dem ordna sig. Det är ordet som vi borde tjäna. Om vi vill nå fram. Om kommunikationen är målet. Med oss själva såväl som med andra.
I någon bok som jag läste om behovet av en revolution (just den boken var på persiska och handlade om behovet av en islamisk revolution) hade två bärande kritik mot samtiden. Den första kritiken gick ut på att de "politiska slogans" hade tagit slut. Kapitalism, nationalism, fascism, kommunism, socialism eller existensialism och andra ismer hade förlorat i attrakktionskraft. Det behövdes nya slogans m a o. Sedan spelar det kanske på kort sikft inte så stor roll vad som döljer sig bakom. Ett kraftfullt slagord i sig bär på kraft. Det gäller att hitta orden och sätta dem i rätt sammanhang och tid. Timing is everything. Den andra kritiken gick ut på att publiken, i det här fallet den västerländska eller den moderna människan, hade förlorat i intellektuell kapacitet. Det var liksom fel på mottagaren och därför var det viktig att formulera slogans för en ny publik, den här gången den iranska och sedan den muslimska runtom i den islamiska världen. Hur det sedan gick eller inte gick ska jag inte gå in på, men klart är att alla tolkar saker och ting efter sin egen perceptiva förmåga. Man förstår saker olika, förstår dem delvis eller helt enkelt felaktigt. Sammanhanget, tiden, var och är väsentlig. Men nu ville man leva i en åtid, återskapa en dåtid, som var allt annat än en glanstid. Vad som för shia-muslimerna är en tid av förtryck och elände räknas för sunni-muslimer som en glansperiod. Inte ens tiden vid Mohammed kan sägas vara någon ideal period. Muslimen inbillar sig att dåtidens muslimer var exemplariska elever. Men det var endast mycket få som förstod vad det handlade om. Så den "islamiska revolution" som pampletten såg som lösningen låter vänta på sig. Däremot ligger det mycket i analysen.
Kan ord skapa kombi-nationer?
Ord och tid kan skapa explosiva kombinationer. Det är kanske kombi-nationer som vi behöver. En tillvaro där en del fattar och det delvis och en del inte fattar och en del missuppfattar och en del vantolkar eller feltolkar, kan knappast kallas för ett idealsamhälle. Det är en samling subkulturer och det har vi haft nog av. Mer än nog av. Men människor är som de är. Olika. Det handlar om att klassificera folken och kombinera dem på ett vettigt sätt. Sättas på plats. Allting ska vara på sin plats. Eller sin tid. Folk vill leva i olika tider. Och man ska inte ödsla energi på att få dem att vilja en annan tid.
Man får väl lära av marknadsföringen, segmentera marknaden, välja målgrupper och rikta olika slogans till olika målgrupper. Är människor så enfaldiga att de vill något annat än vad som är bäst för dem så får de finna sig i att bli behandlade som en del av ett marknadssegment och differentierad strategi. Olika slogans för olika publiker men under ett och samma varumärke. Men få blir det som Toyota, kyrkan osv, olika lösningar för olika smaker. Ordets makt ska man inte underskatta, blott ett ord kan samla alla. Det är väl det som är vitsen. Ordet är större.
Hårda bud och hårda budord
I fysikens värld råder hårda lagar. Naturlagar. Där finns det inget utrymme för eget tyckande och tjafs. Naturlagarna väntar på att upptäckas, förstås och utnyttjas. I många - eller flesta fall - förstås dem och utnyttjas endast på vissa sätt, för teknisk och ekonomisk vinning. De förstås efter den tid man har levt i. Naturvetenskapen är som vi känner den idag är produkten av en epok, den västerländska renässansen, världsupptäckter och koloniseringen av världen. På den vägen är det fortfarande. Något reellt alternativ, politiskt, kutlurellt eller vetenskapligt, har vi egentligen inte kunnat skönja. Alla system är när det kommer omkring uppbyggda och organiserade kring den västerländska maktordningen. Sen spelar det ingen roll om alternativen kallar sig nationalistiska, socialistiska eller islamiska. Gammalt maktsystem återkommer i nya skepnader, de må heta religiösa system (ej nödvändigtvis religioner) eller politiska ideologier. Om vi låter lite idealistiska; utmanaren blir förr eller senare en del av systemet. Endast det tvivel och den protest som initierade sökandet efter alterntiv lever vidare, som en sorts erfarenhet eller residualvärde (restvärde). Sedan får vi inte glömma bort att de flesta människor inte orkar leva med sitt sökande under en längre period utan tyr sig till en ny ordning och nya lagar. Också de som vill leva i en annan värld, omtolkar sina gudomliga lagar omtolkas till det rådande systemet och gör dem till en uppsättning hårda regler som folk ska leva efter, tills de som ska lyda tröttnar och söker efter en ny.
Nåja, fysikens lagar och kampen för och mot fysikens lagar är något som människor alltid har tampats med. Intressant är att man i allmänhet sökt efter svaret i den yttre världen, man har velat lära sig av djuren, barnen eller i avlägsna primitiva "orörda" kulturer, efter vad som är sant, naturligt eller mänskligt. Man studerar fåglar, fiskar och rovdjur på spaning efter starka/fulländade fysiska egenskaper, allt snabbar produkter eller nya bättre metoder. Man blir imponerad för en kort stund och så återgår man till sin egen vånda kring vad allt detta angår mig och det stora flertalet vars liv eller yrke inte berörs nämnvärt av alla dessa upptäckter. Men vad med de mänskliga insikterna? Ska de tas på allvar i vår tid eller ska man bara läsa om dem som en del av antropoligiska och antropolsofiska studier eller nostalgiska betraktelser?
Vi vill se upptäckter och uppfinningar som når våra djupa funderingar och ger svar på våra eviga frågor; Vem är jag? Vad gör jag här? Vilka alternativ har jag i mitt liv? Har jag valt rätt? Vad borde jag göra och i så fall var? Oc med vem? Är jag omgiven med rätt människor? Alla uppfinningar och upptäckter har möjliggjort eller börjar möjliggöra ett seriöst sökande efter svaren på de avgörande frågorna. Kanske borde man ställa sig frågan: VAD ÄR JAG? Eller om jag spinner vidare på den fråga som del författare ställt (Vad är livet svar på?), och ställer frågan: Vad är klockan? Och svarar: Det är jag, det är jag som är klockan. Då kommer saken i ett annat läge. Just nu har jag valt att se mig, som en klocka. Vi vet ju till skillnad mot barnen och djuren att vår tid är begränsade. Man ser liksom mållinjen och vet att du som är runt 50, just du av alla, inte har så jättemycket tid kvar att leva. Du vet vad (mycket eller lite) man kan åstadkomma på säg 30 år. Du har fått ett försmak. Du har levt och spelat i en halvlek. Ska man skydda det man åstadkommit, ägna mer tid åt rekreation och hobby eller vänta in pensionen, 65 årsgränsen t ex? Organisera livet efte arbetslivet och vad det moderna samhället har organiserat åt mig? Kanske, kanske inte. Klart är att det klockade timbaserade "livet" eller vad vi väljer att kalla det, känns trångt och tråkigt. Så här kan man väl inte ha det? Mänskliga naturen säger ifrån. Det discipilinerade sätt varpå vi lever och uppfostrats att leva strider mot den mänskliga naturen. Visst är det viktig med disciplin, men att leva efter klockan passar mer ett militäriskt liv. Sedan spelar det ingen roll om det är religionen eller industrin som vill att vi ska vakna, bedja eller arbeta vid vissa tider. Det är klart att man inte ska experimentera och kritisera i driftmiljö. Industrin eller massan känner inga undantag. Där gäller det foga sig och iaktta de heliga lagarna, tiden. Vi vill själva fungera som klockor. Tidsvisare. Klocktimmar. Det är så vi jobbar och det är så vi blir avlönade. Hur många timmar har du jobbat i den här månaden? Hur många gånger har du bedjat i tid, fastat under rätt tid osv? Jag vet att jag jobbar dag och natt, och är engagerad i det jag gör hela tiden. Men hur märks det? Hur redovisas det och hur ska det belönas? Vi är i bästa fall hänvisade till gud eller det goda samvetet, sitt eget eller andras. Det är bara Gud som kan se sådant som inte kan redovisas.
Det är kanske på tiden att man klassificerar tiden på nya sätt. Vi lever ju i olika tider och tjänstgör olika tider, inte nödvändigtvis i olika tider, utan just olika tider, då vi lever i flera världar samtidigt. En del börjar jobba när solen går upp och en del när månen går upp. Detta har med tillfredsställande av grundläggande materiella (fysiska och pyskiska) behov att göra. Vi behöver lyssna till den inre klockan, vad den säger och vad den visar. Om människan vore alltings mått så borde den också vara ett mått på tiden.
Nåja, fysikens lagar och kampen för och mot fysikens lagar är något som människor alltid har tampats med. Intressant är att man i allmänhet sökt efter svaret i den yttre världen, man har velat lära sig av djuren, barnen eller i avlägsna primitiva "orörda" kulturer, efter vad som är sant, naturligt eller mänskligt. Man studerar fåglar, fiskar och rovdjur på spaning efter starka/fulländade fysiska egenskaper, allt snabbar produkter eller nya bättre metoder. Man blir imponerad för en kort stund och så återgår man till sin egen vånda kring vad allt detta angår mig och det stora flertalet vars liv eller yrke inte berörs nämnvärt av alla dessa upptäckter. Men vad med de mänskliga insikterna? Ska de tas på allvar i vår tid eller ska man bara läsa om dem som en del av antropoligiska och antropolsofiska studier eller nostalgiska betraktelser?
Vi vill se upptäckter och uppfinningar som når våra djupa funderingar och ger svar på våra eviga frågor; Vem är jag? Vad gör jag här? Vilka alternativ har jag i mitt liv? Har jag valt rätt? Vad borde jag göra och i så fall var? Oc med vem? Är jag omgiven med rätt människor? Alla uppfinningar och upptäckter har möjliggjort eller börjar möjliggöra ett seriöst sökande efter svaren på de avgörande frågorna. Kanske borde man ställa sig frågan: VAD ÄR JAG? Eller om jag spinner vidare på den fråga som del författare ställt (Vad är livet svar på?), och ställer frågan: Vad är klockan? Och svarar: Det är jag, det är jag som är klockan. Då kommer saken i ett annat läge. Just nu har jag valt att se mig, som en klocka. Vi vet ju till skillnad mot barnen och djuren att vår tid är begränsade. Man ser liksom mållinjen och vet att du som är runt 50, just du av alla, inte har så jättemycket tid kvar att leva. Du vet vad (mycket eller lite) man kan åstadkomma på säg 30 år. Du har fått ett försmak. Du har levt och spelat i en halvlek. Ska man skydda det man åstadkommit, ägna mer tid åt rekreation och hobby eller vänta in pensionen, 65 årsgränsen t ex? Organisera livet efte arbetslivet och vad det moderna samhället har organiserat åt mig? Kanske, kanske inte. Klart är att det klockade timbaserade "livet" eller vad vi väljer att kalla det, känns trångt och tråkigt. Så här kan man väl inte ha det? Mänskliga naturen säger ifrån. Det discipilinerade sätt varpå vi lever och uppfostrats att leva strider mot den mänskliga naturen. Visst är det viktig med disciplin, men att leva efter klockan passar mer ett militäriskt liv. Sedan spelar det ingen roll om det är religionen eller industrin som vill att vi ska vakna, bedja eller arbeta vid vissa tider. Det är klart att man inte ska experimentera och kritisera i driftmiljö. Industrin eller massan känner inga undantag. Där gäller det foga sig och iaktta de heliga lagarna, tiden. Vi vill själva fungera som klockor. Tidsvisare. Klocktimmar. Det är så vi jobbar och det är så vi blir avlönade. Hur många timmar har du jobbat i den här månaden? Hur många gånger har du bedjat i tid, fastat under rätt tid osv? Jag vet att jag jobbar dag och natt, och är engagerad i det jag gör hela tiden. Men hur märks det? Hur redovisas det och hur ska det belönas? Vi är i bästa fall hänvisade till gud eller det goda samvetet, sitt eget eller andras. Det är bara Gud som kan se sådant som inte kan redovisas.
Det är kanske på tiden att man klassificerar tiden på nya sätt. Vi lever ju i olika tider och tjänstgör olika tider, inte nödvändigtvis i olika tider, utan just olika tider, då vi lever i flera världar samtidigt. En del börjar jobba när solen går upp och en del när månen går upp. Detta har med tillfredsställande av grundläggande materiella (fysiska och pyskiska) behov att göra. Vi behöver lyssna till den inre klockan, vad den säger och vad den visar. Om människan vore alltings mått så borde den också vara ett mått på tiden.
Rinn in och rinn ut ....
Idag går mina tankar till människans inre klocka och den egocentriska världsordningen. Det sägs att människan är alltings mått och då kan man undra om man inte kan vara bärare av tiden, en sorts tidsvisare. Får jpbba på den mänskliga tidsåldern, eller att vi håller på att träda in i tides ålder, tidsåldern.
Precis som en klocka är uppdelad i två varv på 12 timmar, måste livet också vara uppdelad i två varv, eller halvlekar. Varje halvlek är ca 33 år eller den tid det tar för månåren att göra ett varv på solåren. Vart 33-34:e solår får vi ett extra månår. Det innebär att det tar 33-34 solår för ett datum på ett månår att komma tillbaka.
Min tes är att efter 15 (myndighetåldern) börjar livets första halvlek och denna halvlek varar till 48-49 årsåldern. Därefter börjar den andra halvleken och varar i ytterligare 33-34 år. Så vid ca 81, dvs åldern för den svenska gubbdöden, har man hunnit med sina två varv. Det andra varvet är i mångt och mycket en omtagning av det första. Så om man vill uppleva sin eviga ungdom så kan man i princip göra det om man lyckas ta kontakt med sin tidsålder. För min del handlar det om att återuppleva den senare delen eller slutet av 70-talet. Och det var i sanning ingen dålig tid. Det var en tid för socialt engageman, och förverkligande av radikala idéer, politiskt såväl som populärkulturellt. En annan tes är att man måste befinna sig i skarven, dvs runt 48-49 för att inse detta. Annars är det svårt att hitta sitt klockslag. På något sätt har jag känt det först tolvslaget i mitt liv i detta år, kanske rentav idag. Ring in .. Rimg ut ... Rinn in ... Rinn ut.
Hur som helst, så handlar det om att hitta den fysikaliska klockan inom sig och inte bara anpassa sig till andras klockor och timslag. Tid är pengar och ekonomi borde handla om tid och vår hantering av vår tid. Vilken fråga är angelägnare än att veta vad ens klocka egentligen är och i vilken tidsålder som man egentligen befinner sig i? Och mot vilken ålder man är på väg?
Får väl börja skissa på en tidsmodell och skriva en avhandling i ekonomi, tidsekonomi, som egentligen handlar om fysik. Tänka sig att skriva om ekonomi och vinna fysikpriset till minnet av Alfred Nobel. Sen tycker jag att en femtioåring har mer gemensamt med sin 17-årige son/dotter än han/hon anar. Båda är på samma ruta utan att veta om det. Skillnaden är att den ena har gått ett varv och den andra ska just börja. Kroppsklockan visar 12 i båda fallen så att säga. Den vuxna är pm och den unge är am. Livet måste bli en omtagning (för att citera Strindberg) för att man ska inse att vi är klockor. Kanske hela vitsen med månåret och den religiösa kalendern inom islam är att inse just detta. Att en tid ska vi hinna uppfatta/uppelva åtminstone två gånger. En tredje gång är egentligen överflödig och tillför inte mycket.
Kanske borde man skriva om tiden på ett sådant sätt att man direkt kan hamna i gymnasieböckerna, ungefär som Newtons lag eller Ohms lag. Det ska se löjligt enkelt ut. Fysikens lagar är hårda och huggna i sten, ungefär som de tio budorden. Skillnaden mellan fadern och tonårsbaret är att fadern inte har lika mycket tid som tonåringen för experiment. Man ska förbereda sig för en rymdfärd. Det ska vara hårda bud och det får inte bli fel, om man ska hamna på en ny nivå när man gått ett varv och ska lämna den gamla banan i tangentens riktning.
Aristoteles och Kopernicus kan slänga sig i väggen, för här kommer Mehranska egocentriska världsordning som kretsar kring människans inre klocka. Det är vi som är tiden. Ni som läser det här kan gärna ställa om er klocka efter min klocka. Dags att ta sitt vetenskapliga uppdrag på större allvar och inte låta denna insikt gå förlorad.
Precis som en klocka är uppdelad i två varv på 12 timmar, måste livet också vara uppdelad i två varv, eller halvlekar. Varje halvlek är ca 33 år eller den tid det tar för månåren att göra ett varv på solåren. Vart 33-34:e solår får vi ett extra månår. Det innebär att det tar 33-34 solår för ett datum på ett månår att komma tillbaka.
Min tes är att efter 15 (myndighetåldern) börjar livets första halvlek och denna halvlek varar till 48-49 årsåldern. Därefter börjar den andra halvleken och varar i ytterligare 33-34 år. Så vid ca 81, dvs åldern för den svenska gubbdöden, har man hunnit med sina två varv. Det andra varvet är i mångt och mycket en omtagning av det första. Så om man vill uppleva sin eviga ungdom så kan man i princip göra det om man lyckas ta kontakt med sin tidsålder. För min del handlar det om att återuppleva den senare delen eller slutet av 70-talet. Och det var i sanning ingen dålig tid. Det var en tid för socialt engageman, och förverkligande av radikala idéer, politiskt såväl som populärkulturellt. En annan tes är att man måste befinna sig i skarven, dvs runt 48-49 för att inse detta. Annars är det svårt att hitta sitt klockslag. På något sätt har jag känt det först tolvslaget i mitt liv i detta år, kanske rentav idag. Ring in .. Rimg ut ... Rinn in ... Rinn ut.
Hur som helst, så handlar det om att hitta den fysikaliska klockan inom sig och inte bara anpassa sig till andras klockor och timslag. Tid är pengar och ekonomi borde handla om tid och vår hantering av vår tid. Vilken fråga är angelägnare än att veta vad ens klocka egentligen är och i vilken tidsålder som man egentligen befinner sig i? Och mot vilken ålder man är på väg?
Får väl börja skissa på en tidsmodell och skriva en avhandling i ekonomi, tidsekonomi, som egentligen handlar om fysik. Tänka sig att skriva om ekonomi och vinna fysikpriset till minnet av Alfred Nobel. Sen tycker jag att en femtioåring har mer gemensamt med sin 17-årige son/dotter än han/hon anar. Båda är på samma ruta utan att veta om det. Skillnaden är att den ena har gått ett varv och den andra ska just börja. Kroppsklockan visar 12 i båda fallen så att säga. Den vuxna är pm och den unge är am. Livet måste bli en omtagning (för att citera Strindberg) för att man ska inse att vi är klockor. Kanske hela vitsen med månåret och den religiösa kalendern inom islam är att inse just detta. Att en tid ska vi hinna uppfatta/uppelva åtminstone två gånger. En tredje gång är egentligen överflödig och tillför inte mycket.
Kanske borde man skriva om tiden på ett sådant sätt att man direkt kan hamna i gymnasieböckerna, ungefär som Newtons lag eller Ohms lag. Det ska se löjligt enkelt ut. Fysikens lagar är hårda och huggna i sten, ungefär som de tio budorden. Skillnaden mellan fadern och tonårsbaret är att fadern inte har lika mycket tid som tonåringen för experiment. Man ska förbereda sig för en rymdfärd. Det ska vara hårda bud och det får inte bli fel, om man ska hamna på en ny nivå när man gått ett varv och ska lämna den gamla banan i tangentens riktning.
Aristoteles och Kopernicus kan slänga sig i väggen, för här kommer Mehranska egocentriska världsordning som kretsar kring människans inre klocka. Det är vi som är tiden. Ni som läser det här kan gärna ställa om er klocka efter min klocka. Dags att ta sitt vetenskapliga uppdrag på större allvar och inte låta denna insikt gå förlorad.
I kamp med och mot tiden för den LIV-smittade
Här kommer en frågelista att arbeta med så här lagom till första advent:
1. Vilken spok lever vi egentligen i och vart är vi på väg?
Svaret på den första delen är inte så svårt. Det är i kommunikationsåldern. Själv är jag född den 17:e maj, den internationella kommunikationsdagen. Med kommunikation kan man mena mycket; alltifrån transporter till mellanmänsklig kommunikation. Och nuför tiden är det interaktivitet som gäller. Och ändå så lever vi i en kopernikask tidsålder, där livet är organiserad kring jordens rotation kring solen. I en islamisk tidsålder är livet, det religiösa livet, organiserat kring månen. Månår och mån-månader. Solens upp- och nedgång underordnar sig sedan dagarna i månåren, t ex under fastemånaden Ramadam. Det är himlakropparna som styr. Men vad med våra egna kroppar? Och en dels himla kroppar? Man känner sig åldersmässigt olika i mötet med olika människor. En del gör en gammal och en del gör en ny. En del gör en till en soldat. Man ska komma i tid och så kräver man av andra att också de ska komma i tid. Interaktion efter klockslag. Det måste finnas en mänsklig klocka som visar vad man borde göra med sitt liv. Om det finns någon mening med just mitt liv så borde jag lyssna och kommunicera bättre med detta liv. Fast det gäller först att konstatera liv i sitt eget liv. I mitt fall måste det vara så eftersom det uppenbasrligen känns så. Man är kanske livssmittad. Kanske följer klockan med en LIV-viruset. Och ordet förstås. LIV-VI-RUS. En berusande vi-känsla.
Nu rusar vi vidare ...
2. Vi behöver inte avskaffa den befintliga klockan, vad som behövs är en ny ... LIVSTID
Ska man återspegla livstiden och livslängden. Vi lär ut i ekonomin att uppskatta livslängden för maskiner, tekniska och ekonomiska livslängder. Människor är tänkta att arbeta non-stop, lyda order och göra förutsägbara repetitiva saker. Maskiner ska inte tröttna och om de gör det så är det reparation eller separation som gäller. Men livet, det mänskliga livet har sin klocka och vi vet ärligt talat inte hur man ska ta hänsyn till det när vi organiserar arbetet. Är vi vid god hälsa och i stridbart skick så ska vi fungera som klocka och är vi inte det, vid sjukdom, graviditet eller barnvård, så får vi kliva av eller trappa ner. Men ska vi inte beviljas betald ledighet just när vi mår extra bra? När livet pockar på? Det behövs en livstidsvisare som anger när man ska kliva ur klockarbetet. Ska man lyda ordets lag och ironins så borde man sikta på att få en LIVSTIDSDOM och sitta på LIVSTID. Men ibland. LIVSTID innebär att man ska tas ur arbete, in i friheten. Inte tvärtom.
Men vad är då klockan? Vad är tidens sanna värde
Kanske är fängelset och livstid en bra metafor. Att det är det liv som vi lever är en Shawshank och livet går ut på att jobba med redovisning, jobba bakom ett skynke av Raquel Welsh och vänta på sin tid. Redemption. Redemtion i sig är en tid som man borde mäta och redovisa, vad har du gjort för din frigörelse. Vi vet ju att allt vad vi företar oss har en ställtid och en ställkostnad, att vi skaffar oss en helvetes massa kostnader och direkt hamnar i ett underläge. Vad har du gjort på din fritid eller "frihetstid"? Det är klart att det finns institutioner som är ute efter att snärja in dig och ta hand om din fritid. Frihet är farlig. Den strider mot maktens och ordningens natur. Den ställer gärna till kriser och krig så fort den anar tillstymmelse av fritid och frihet. Man behöver inte stöta sig mot ordningens makt och dess kaos-makter. Vi låtsas tjäna den och låter dess klocka vara. Tid är makt. Tid är det vi har gott om, även om jag för tillfället tvingas göra en massa saker. Men det är annat med tiden, det är när vi har ont om den som den får värde och visar sitt sanna värde. Det är då man får saker och ting gjorda. Tiden tvingar oss att bli effektiva och framför allt insiktsfulla. Tiden är delbar med många som man delar värden med. Har vi en fungerande kommunikation så räcker tiden till och då får vi inte bara saker gjorda. Man blir ett med den andre. Man blir själv delbar med den man delar tid med. Tiden är som sagt var fast och gemensam. Man kan leva samma tid, men får olika saker gjorda. Trivialt men ändå ...
Vilka kan man dela LIVSTID med?
Svaret på denna fråga ska det gå att få av klockan, den egocentriska klockan. Vi kan i grova drag dela livet i tre epoker. livet framtill 15 årsåldern, typ när man går ut nian. Då är man enligt "islam" (vaddet nu är) myndig. Åtminstone för pojkar. För flickr är det nio. Eftersom jag är av hankön startar jag vid 15. Dessutom var det vid 15 årsåldern som jag kom till Sverige. Sedan har vi två halvlekar på 33-34 år. Man går alltså till halvtidsvila vid runt 48-49. 49 Måste vara en magisk ålder, 7x7. Kanske borde man dela i en halvlek i sju delar, att basen ska vara sju. På 33-34 år hinner månåren vinna ett solår, dvs gå ett varv runt ett solår. Då hinner man se månårets solliv en gång. Sedan kommer upprepningen. Sedan kan man räkna med ytterligare 33-34 år och då har man nästa gång hunnit bli runt 81. Då kan man dö den svenska "gubbdöden" (som Harry Schein eller Vilgot Sjöman). Om man inte hinner dit eller överskrider den gränsen gör inte så mycket. Huvudsaken är att man fattar galoppen. Det är livstiden som räknas, inte åldern. En lång livstid är naturligtvis bättre än en kort. Vi vill ju leva ett evigt liv, men frågan är vad är det som får leva i evigt eller vad som går till evigheten.
Man måste ha gått eller åkt ett varv med månen för att inse vad det handlar om. Man har mycket gemensamt med de som är jämngamla, då man upplevt väldigt mycket tillsammans. Sedan har man också mycket gemensamt med de som är 15-17 år idag, dvs de som ska gå i gymnasiet eller redan går där och ska starta sin första halvlek. Klockan måste klart och tydligt visa vad det är man ska gå in i. Klockan måste ringa in och ringa ut då det ska rinna in och ut.
I tid och ord
Nu när det är tid och ord som gäller, så ska också språket, detta fantastiska kommunikationsinstrument, hänga med i svängarna och sköta om gestaltningen. The rain and reign of Antitrist.
1. Vilken spok lever vi egentligen i och vart är vi på väg?
Svaret på den första delen är inte så svårt. Det är i kommunikationsåldern. Själv är jag född den 17:e maj, den internationella kommunikationsdagen. Med kommunikation kan man mena mycket; alltifrån transporter till mellanmänsklig kommunikation. Och nuför tiden är det interaktivitet som gäller. Och ändå så lever vi i en kopernikask tidsålder, där livet är organiserad kring jordens rotation kring solen. I en islamisk tidsålder är livet, det religiösa livet, organiserat kring månen. Månår och mån-månader. Solens upp- och nedgång underordnar sig sedan dagarna i månåren, t ex under fastemånaden Ramadam. Det är himlakropparna som styr. Men vad med våra egna kroppar? Och en dels himla kroppar? Man känner sig åldersmässigt olika i mötet med olika människor. En del gör en gammal och en del gör en ny. En del gör en till en soldat. Man ska komma i tid och så kräver man av andra att också de ska komma i tid. Interaktion efter klockslag. Det måste finnas en mänsklig klocka som visar vad man borde göra med sitt liv. Om det finns någon mening med just mitt liv så borde jag lyssna och kommunicera bättre med detta liv. Fast det gäller först att konstatera liv i sitt eget liv. I mitt fall måste det vara så eftersom det uppenbasrligen känns så. Man är kanske livssmittad. Kanske följer klockan med en LIV-viruset. Och ordet förstås. LIV-VI-RUS. En berusande vi-känsla.
Nu rusar vi vidare ...
2. Vi behöver inte avskaffa den befintliga klockan, vad som behövs är en ny ... LIVSTID
Ska man återspegla livstiden och livslängden. Vi lär ut i ekonomin att uppskatta livslängden för maskiner, tekniska och ekonomiska livslängder. Människor är tänkta att arbeta non-stop, lyda order och göra förutsägbara repetitiva saker. Maskiner ska inte tröttna och om de gör det så är det reparation eller separation som gäller. Men livet, det mänskliga livet har sin klocka och vi vet ärligt talat inte hur man ska ta hänsyn till det när vi organiserar arbetet. Är vi vid god hälsa och i stridbart skick så ska vi fungera som klocka och är vi inte det, vid sjukdom, graviditet eller barnvård, så får vi kliva av eller trappa ner. Men ska vi inte beviljas betald ledighet just när vi mår extra bra? När livet pockar på? Det behövs en livstidsvisare som anger när man ska kliva ur klockarbetet. Ska man lyda ordets lag och ironins så borde man sikta på att få en LIVSTIDSDOM och sitta på LIVSTID. Men ibland. LIVSTID innebär att man ska tas ur arbete, in i friheten. Inte tvärtom.
Men vad är då klockan? Vad är tidens sanna värde
Kanske är fängelset och livstid en bra metafor. Att det är det liv som vi lever är en Shawshank och livet går ut på att jobba med redovisning, jobba bakom ett skynke av Raquel Welsh och vänta på sin tid. Redemption. Redemtion i sig är en tid som man borde mäta och redovisa, vad har du gjort för din frigörelse. Vi vet ju att allt vad vi företar oss har en ställtid och en ställkostnad, att vi skaffar oss en helvetes massa kostnader och direkt hamnar i ett underläge. Vad har du gjort på din fritid eller "frihetstid"? Det är klart att det finns institutioner som är ute efter att snärja in dig och ta hand om din fritid. Frihet är farlig. Den strider mot maktens och ordningens natur. Den ställer gärna till kriser och krig så fort den anar tillstymmelse av fritid och frihet. Man behöver inte stöta sig mot ordningens makt och dess kaos-makter. Vi låtsas tjäna den och låter dess klocka vara. Tid är makt. Tid är det vi har gott om, även om jag för tillfället tvingas göra en massa saker. Men det är annat med tiden, det är när vi har ont om den som den får värde och visar sitt sanna värde. Det är då man får saker och ting gjorda. Tiden tvingar oss att bli effektiva och framför allt insiktsfulla. Tiden är delbar med många som man delar värden med. Har vi en fungerande kommunikation så räcker tiden till och då får vi inte bara saker gjorda. Man blir ett med den andre. Man blir själv delbar med den man delar tid med. Tiden är som sagt var fast och gemensam. Man kan leva samma tid, men får olika saker gjorda. Trivialt men ändå ...
Vilka kan man dela LIVSTID med?
Svaret på denna fråga ska det gå att få av klockan, den egocentriska klockan. Vi kan i grova drag dela livet i tre epoker. livet framtill 15 årsåldern, typ när man går ut nian. Då är man enligt "islam" (vaddet nu är) myndig. Åtminstone för pojkar. För flickr är det nio. Eftersom jag är av hankön startar jag vid 15. Dessutom var det vid 15 årsåldern som jag kom till Sverige. Sedan har vi två halvlekar på 33-34 år. Man går alltså till halvtidsvila vid runt 48-49. 49 Måste vara en magisk ålder, 7x7. Kanske borde man dela i en halvlek i sju delar, att basen ska vara sju. På 33-34 år hinner månåren vinna ett solår, dvs gå ett varv runt ett solår. Då hinner man se månårets solliv en gång. Sedan kommer upprepningen. Sedan kan man räkna med ytterligare 33-34 år och då har man nästa gång hunnit bli runt 81. Då kan man dö den svenska "gubbdöden" (som Harry Schein eller Vilgot Sjöman). Om man inte hinner dit eller överskrider den gränsen gör inte så mycket. Huvudsaken är att man fattar galoppen. Det är livstiden som räknas, inte åldern. En lång livstid är naturligtvis bättre än en kort. Vi vill ju leva ett evigt liv, men frågan är vad är det som får leva i evigt eller vad som går till evigheten.
Man måste ha gått eller åkt ett varv med månen för att inse vad det handlar om. Man har mycket gemensamt med de som är jämngamla, då man upplevt väldigt mycket tillsammans. Sedan har man också mycket gemensamt med de som är 15-17 år idag, dvs de som ska gå i gymnasiet eller redan går där och ska starta sin första halvlek. Klockan måste klart och tydligt visa vad det är man ska gå in i. Klockan måste ringa in och ringa ut då det ska rinna in och ut.
I tid och ord
Nu när det är tid och ord som gäller, så ska också språket, detta fantastiska kommunikationsinstrument, hänga med i svängarna och sköta om gestaltningen. The rain and reign of Antitrist.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)