Hårda bud och hårda budord

I fysikens värld råder hårda lagar. Naturlagar. Där finns det inget utrymme för eget tyckande och tjafs. Naturlagarna väntar på att upptäckas, förstås och utnyttjas. I många - eller flesta fall - förstås dem och utnyttjas endast på vissa sätt, för teknisk och ekonomisk vinning. De förstås efter den tid man har levt i. Naturvetenskapen är som vi känner den idag är produkten av en epok, den västerländska renässansen, världsupptäckter och koloniseringen av världen. På den vägen är det fortfarande. Något reellt alternativ, politiskt, kutlurellt eller vetenskapligt, har vi egentligen inte kunnat skönja. Alla system är när det kommer omkring uppbyggda och organiserade kring den västerländska maktordningen. Sen spelar det ingen roll om alternativen kallar sig nationalistiska, socialistiska eller islamiska. Gammalt maktsystem återkommer i nya skepnader, de må heta religiösa system (ej nödvändigtvis religioner) eller politiska ideologier. Om vi låter lite idealistiska; utmanaren blir förr eller senare en del av systemet. Endast det tvivel och den protest som initierade sökandet efter alterntiv lever vidare, som en sorts erfarenhet eller residualvärde (restvärde). Sedan får vi inte glömma bort att de flesta människor inte orkar leva med sitt sökande under en längre period utan tyr sig till en ny ordning och nya lagar. Också de som vill leva i en annan värld, omtolkar sina gudomliga lagar omtolkas till det rådande systemet och gör dem till en uppsättning hårda regler som folk ska leva efter, tills de som ska lyda tröttnar och söker efter en ny.

Nåja, fysikens lagar och kampen för och mot fysikens lagar är något som människor alltid har tampats med. Intressant är att man i allmänhet sökt efter svaret i den yttre världen, man har velat lära sig av djuren, barnen eller i avlägsna primitiva "orörda" kulturer, efter vad som är sant, naturligt eller mänskligt. Man studerar fåglar, fiskar och rovdjur på spaning efter starka/fulländade fysiska egenskaper, allt snabbar produkter eller nya bättre metoder. Man blir imponerad för en kort stund och så återgår man till sin egen vånda kring vad allt detta angår mig och det stora flertalet vars liv eller yrke inte berörs nämnvärt av alla dessa upptäckter. Men vad med de mänskliga insikterna? Ska de tas på allvar i vår tid eller ska man bara läsa om dem som en del av antropoligiska och antropolsofiska studier eller nostalgiska betraktelser?

Vi vill se upptäckter och uppfinningar som når våra djupa funderingar och ger svar på våra eviga frågor; Vem är jag? Vad gör jag här? Vilka alternativ har jag i mitt liv? Har jag valt rätt? Vad borde jag göra och i så fall var? Oc med vem? Är jag omgiven med rätt människor? Alla uppfinningar och upptäckter har möjliggjort eller börjar möjliggöra ett seriöst sökande efter svaren på de avgörande frågorna. Kanske borde man ställa sig frågan: VAD ÄR JAG? Eller om jag spinner vidare på den fråga som del författare ställt (Vad är livet svar på?), och ställer frågan: Vad är klockan? Och svarar: Det är jag, det är jag som är klockan. Då kommer saken i ett annat läge. Just nu har jag valt att se mig, som en klocka. Vi vet ju till skillnad mot barnen och djuren att vår tid är begränsade. Man ser liksom mållinjen och vet att du som är runt 50, just du av alla, inte har så jättemycket tid kvar att leva. Du vet vad (mycket eller lite) man kan åstadkomma på säg 30 år. Du har fått ett försmak. Du har levt och spelat i en halvlek. Ska man skydda det man åstadkommit, ägna mer tid åt rekreation och hobby eller vänta in pensionen, 65 årsgränsen t ex? Organisera livet efte arbetslivet och vad det moderna samhället har organiserat åt mig? Kanske, kanske inte. Klart är att det klockade timbaserade "livet" eller vad vi väljer att kalla det, känns trångt och tråkigt. Så här kan man väl inte ha det? Mänskliga naturen säger ifrån. Det discipilinerade sätt varpå vi lever och uppfostrats att leva strider mot den mänskliga naturen. Visst är det viktig med disciplin, men att leva efter klockan passar mer ett militäriskt liv. Sedan spelar det ingen roll om det är religionen eller industrin som vill att vi ska vakna, bedja eller arbeta vid vissa tider. Det är klart att man inte ska experimentera och kritisera i driftmiljö. Industrin eller massan känner inga undantag. Där gäller det foga sig och iaktta de heliga lagarna, tiden. Vi vill själva fungera som klockor. Tidsvisare. Klocktimmar. Det är så vi jobbar och det är så vi blir avlönade. Hur många timmar har du jobbat i den här månaden? Hur många gånger har du bedjat i tid, fastat under rätt tid osv? Jag vet att jag jobbar dag och natt, och är engagerad i det jag gör hela tiden. Men hur märks det? Hur redovisas det och hur ska det belönas? Vi är i bästa fall hänvisade till gud eller det goda samvetet, sitt eget eller andras. Det är bara Gud som kan se sådant som inte kan redovisas.

Det är kanske på tiden att man klassificerar tiden på nya sätt. Vi lever ju i olika tider och tjänstgör olika tider, inte nödvändigtvis i olika tider, utan just olika tider, då vi lever i flera världar samtidigt. En del börjar jobba när solen går upp och en del när månen går upp. Detta har med tillfredsställande av grundläggande materiella (fysiska och pyskiska) behov att göra. Vi behöver lyssna till den inre klockan, vad den säger och vad den visar. Om människan vore alltings mått så borde den också vara ett mått på tiden.