Rinn in och rinn ut ....

Idag går mina tankar till människans inre klocka och den egocentriska världsordningen. Det sägs att människan är alltings mått och då kan man undra om man inte kan vara bärare av tiden, en sorts tidsvisare. Får jpbba på den mänskliga tidsåldern, eller att vi håller på att träda in i tides ålder, tidsåldern.

Precis som en klocka är uppdelad i två varv på 12 timmar, måste livet också vara uppdelad i två varv, eller halvlekar. Varje halvlek är ca 33 år eller den tid det tar för månåren att göra ett varv på solåren. Vart 33-34:e solår får vi ett extra månår. Det innebär att det tar 33-34 solår för ett datum på ett månår att komma tillbaka.

Min tes är att efter 15 (myndighetåldern) börjar livets första halvlek och denna halvlek varar till 48-49 årsåldern. Därefter börjar den andra halvleken och varar i ytterligare 33-34 år. Så vid ca 81, dvs åldern för den svenska gubbdöden, har man hunnit med sina två varv. Det andra varvet är i mångt och mycket en omtagning av det första. Så om man vill uppleva sin eviga ungdom så kan man i princip göra det om man lyckas ta kontakt med sin tidsålder. För min del handlar det om att återuppleva den senare delen eller slutet av 70-talet. Och det var i sanning ingen dålig tid. Det var en tid för socialt engageman, och förverkligande av radikala idéer, politiskt såväl som populärkulturellt. En annan tes är att man måste befinna sig i skarven, dvs runt 48-49 för att inse detta. Annars är det svårt att hitta sitt klockslag. På något sätt har jag känt det först tolvslaget i mitt liv i detta år, kanske rentav idag. Ring in .. Rimg ut ... Rinn in ... Rinn ut.

Hur som helst, så handlar det om att hitta den fysikaliska klockan inom sig och inte bara anpassa sig till andras klockor och timslag. Tid är pengar och ekonomi borde handla om tid och vår hantering av vår tid. Vilken fråga är angelägnare än att veta vad ens klocka egentligen är och i vilken tidsålder som man egentligen befinner sig i? Och mot vilken ålder man är på väg?

Får väl börja skissa på en tidsmodell och skriva en avhandling i ekonomi, tidsekonomi, som egentligen handlar om fysik. Tänka sig att skriva om ekonomi och vinna fysikpriset till minnet av Alfred Nobel. Sen tycker jag att en femtioåring har mer gemensamt med sin 17-årige son/dotter än han/hon anar. Båda är på samma ruta utan att veta om det. Skillnaden är att den ena har gått ett varv och den andra ska just börja. Kroppsklockan visar 12 i båda fallen så att säga. Den vuxna är pm och den unge är am. Livet måste bli en omtagning (för att citera Strindberg) för att man ska inse att vi är klockor. Kanske hela vitsen med månåret och den religiösa kalendern inom islam är att inse just detta. Att en tid ska vi hinna uppfatta/uppelva åtminstone två gånger. En tredje gång är egentligen överflödig och tillför inte mycket.

Kanske borde man skriva om tiden på ett sådant sätt att man direkt kan hamna i gymnasieböckerna, ungefär som Newtons lag eller Ohms lag. Det ska se löjligt enkelt ut. Fysikens lagar är hårda och huggna i sten, ungefär som de tio budorden. Skillnaden mellan fadern och tonårsbaret är att fadern inte har lika mycket tid som tonåringen för experiment. Man ska förbereda sig för en rymdfärd. Det ska vara hårda bud och det får inte bli fel, om man ska hamna på en ny nivå när man gått ett varv och ska lämna den gamla banan i tangentens riktning.

Aristoteles och Kopernicus kan slänga sig i väggen, för här kommer Mehranska egocentriska världsordning som kretsar kring människans inre klocka. Det är vi som är tiden. Ni som läser det här kan gärna ställa om er klocka efter min klocka. Dags att ta sitt vetenskapliga uppdrag på större allvar och inte låta denna insikt gå förlorad.