I kamp med och mot tiden för den LIV-smittade

Här kommer en frågelista att arbeta med så här lagom till första advent:

1. Vilken spok lever vi egentligen i och vart är vi på väg?

Svaret på den första delen är inte så svårt. Det är i kommunikationsåldern. Själv är jag född den 17:e maj, den internationella kommunikationsdagen. Med kommunikation kan man mena mycket; alltifrån transporter till mellanmänsklig kommunikation. Och nuför tiden är det interaktivitet som gäller. Och ändå så lever vi i en kopernikask tidsålder, där livet är organiserad kring jordens rotation kring solen. I en islamisk tidsålder är livet, det religiösa livet, organiserat kring månen. Månår och mån-månader. Solens upp- och nedgång underordnar sig sedan dagarna i månåren, t ex under fastemånaden Ramadam. Det är himlakropparna som styr. Men vad med våra egna kroppar? Och en dels himla kroppar? Man känner sig åldersmässigt olika i mötet med olika människor. En del gör en gammal och en del gör en ny. En del gör en till en soldat. Man ska komma i tid och så kräver man av andra att också de ska komma i tid. Interaktion efter klockslag. Det måste finnas en mänsklig klocka som visar vad man borde göra med sitt liv. Om det finns någon mening med just mitt liv så borde jag lyssna och kommunicera bättre med detta liv. Fast det gäller först att konstatera liv i sitt eget liv. I mitt fall måste det vara så eftersom det uppenbasrligen känns så. Man är kanske livssmittad. Kanske följer klockan med en LIV-viruset. Och ordet förstås. LIV-VI-RUS. En berusande vi-känsla.

Nu rusar vi vidare ...

2. Vi behöver inte avskaffa den befintliga klockan, vad som behövs är en ny ... LIVSTID

Ska man återspegla livstiden och livslängden. Vi lär ut i ekonomin att uppskatta livslängden för maskiner, tekniska och ekonomiska livslängder. Människor är tänkta att arbeta non-stop, lyda order och göra förutsägbara repetitiva saker. Maskiner ska inte tröttna och om de gör det så är det reparation eller separation som gäller. Men livet, det mänskliga livet har sin klocka och vi vet ärligt talat inte hur man ska ta hänsyn till det när vi organiserar arbetet. Är vi vid god hälsa och i stridbart skick så ska vi fungera som klocka och är vi inte det, vid sjukdom, graviditet eller barnvård, så får vi kliva av eller trappa ner. Men ska vi inte beviljas betald ledighet just när vi mår extra bra? När livet pockar på? Det behövs en livstidsvisare som anger när man ska kliva ur klockarbetet. Ska man lyda ordets lag och ironins så borde man sikta på att få en LIVSTIDSDOM och sitta på LIVSTID. Men ibland. LIVSTID innebär att man ska tas ur arbete, in i friheten. Inte tvärtom.

Men vad är då klockan? Vad är tidens sanna värde

Kanske är fängelset och livstid en bra metafor. Att det är det liv som vi lever är en Shawshank och livet går ut på att jobba med redovisning, jobba bakom ett skynke av Raquel Welsh och vänta på sin tid. Redemption. Redemtion i sig är en tid som man borde mäta och redovisa, vad har du gjort för din frigörelse. Vi vet ju att allt vad vi företar oss har en ställtid och en ställkostnad, att vi skaffar oss en helvetes massa kostnader och direkt hamnar i ett underläge. Vad har du gjort på din fritid eller "frihetstid"? Det är klart att det finns institutioner som är ute efter att snärja in dig och ta hand om din fritid. Frihet är farlig. Den strider mot maktens och ordningens natur. Den ställer gärna till kriser och krig så fort den anar tillstymmelse av fritid och frihet. Man behöver inte stöta sig mot ordningens makt och dess kaos-makter. Vi låtsas tjäna den och låter dess klocka vara. Tid är makt. Tid är det vi har gott om, även om jag för tillfället tvingas göra en massa saker. Men det är annat med tiden, det är när vi har ont om den som den får värde och visar sitt sanna värde. Det är då man får saker och ting gjorda. Tiden tvingar oss att bli effektiva och framför allt insiktsfulla. Tiden är delbar med många som man delar värden med. Har vi en fungerande kommunikation så räcker tiden till och då får vi inte bara saker gjorda. Man blir ett med den andre. Man blir själv delbar med den man delar tid med. Tiden är som sagt var fast och gemensam. Man kan leva samma tid, men får olika saker gjorda. Trivialt men ändå ...

Vilka kan man dela LIVSTID med?

Svaret på denna fråga ska det gå att få av klockan, den egocentriska klockan. Vi kan i grova drag dela livet i tre epoker. livet framtill 15 årsåldern, typ när man går ut nian. Då är man enligt "islam" (vaddet nu är) myndig. Åtminstone för pojkar. För flickr är det nio. Eftersom jag är av hankön startar jag vid 15. Dessutom var det vid 15 årsåldern som jag kom till Sverige. Sedan har vi två halvlekar på 33-34 år. Man går alltså till halvtidsvila vid runt 48-49. 49 Måste vara en magisk ålder, 7x7. Kanske borde man dela i en halvlek i sju delar, att basen ska vara sju. På 33-34 år hinner månåren vinna ett solår, dvs gå ett varv runt ett solår. Då hinner man se månårets solliv en gång. Sedan kommer upprepningen. Sedan kan man räkna med ytterligare 33-34 år och då har man nästa gång hunnit bli runt 81. Då kan man dö den svenska "gubbdöden" (som Harry Schein eller Vilgot Sjöman). Om man inte hinner dit eller överskrider den gränsen gör inte så mycket. Huvudsaken är att man fattar galoppen. Det är livstiden som räknas, inte åldern. En lång livstid är naturligtvis bättre än en kort. Vi vill ju leva ett evigt liv, men frågan är vad är det som får leva i evigt eller vad som går till evigheten.

Man måste ha gått eller åkt ett varv med månen för att inse vad det handlar om. Man har mycket gemensamt med de som är jämngamla, då man upplevt väldigt mycket tillsammans. Sedan har man också mycket gemensamt med de som är 15-17 år idag, dvs de som ska gå i gymnasiet eller redan går där och ska starta sin första halvlek. Klockan måste klart och tydligt visa vad det är man ska gå in i. Klockan måste ringa in och ringa ut då det ska rinna in och ut.

I tid och ord

Nu när det är tid och ord som gäller, så ska också språket, detta fantastiska kommunikationsinstrument, hänga med i svängarna och sköta om gestaltningen. The rain and reign of Antitrist.